Alltså herregud. Från alla håll och kanter så känns det som folk går bort och jag kan inte sluta gråta. Såg precis sista 10 minuterna av Sofias änglar där en familj hade mist sin dotter. Det ska inte vara så. Tidigare idag såg jag filmen som jag länkade till tidigare och för någon dag sedan berättade mamma om ett barn i Majas ålder som fick alldeles för kort tid på jorden. För att inte tala om alla dessa olyckor som varit här i länet tidigare i år där unga människor gått bort. Jag kan för allt i min värld inte föreställa mig ett liv utan Maja.
Jag vet inte om det har varit ovanligt mycket på slutet eller om jag bara blivit känsligare och mer rädd sedan jag berikades med en fantastisk liten dotter. Men jag har tänkt på det flera gånger idag, får en stor klump i magen och skulle helst vilja hålla om min lilla tjej dygnet runt i resten av hennes liv. Skydda henne mot alla faror och isolera oss mot omvärlden. Jag förstår ju att det inte är något liv och verkligen inte genomförbart.
En annan del av denna oro är för mig själv. Ibland får jag sådana starka känslor att det kommer hända något med mig. Det kan vara allt möjligt men det som är gemensamt för alla dessa tankar och känslor är att, hjälp jag vågar knappt skriva för jag verkar väl sinnessjuk, men att jag inte kommer få vara med så länge som jag önskar. Jag tvingas lämna mina älskade hjärtan på olika sätt. Sjukdomar, olyckor. Det är ungefär som att när jag ser på tv att en kvinna blir kidnappad och mördad så får jag för mig att det där kommer ju hända mig. Eller om någon dör i en bilolycka så tänker jag att det händer så ofta och nästa gång är det mig dom ska försöka klippa ut en bil.
PEPPAR PEPPAR
Såhär ska man inte tänka jag vet det men jag var bara tvungen att få ur mig det. Huur ska jag kunna våga lämna min lilla tös ensam på förskola där jag inte ens kan hålla ett halvt öga på henne när det jag allra helst vill är att ha henne skrattande stående i mitt knä? Hennes små fingrar som pillar i mitt ansikte.
Blir man mindre rädd med tiden? Mindre orolig för att det värsta av allt ska hända?
Har tänkt en del på pappa sista dagarna och jag har upplevt att det som inte får hända händer. Att livet förändras på en sekund och aldrig blir sig likt. Att man står totalt maktlös och inte på något sätt kan göra något medan allt man önskar är att spola tillbaka tiden. Göra något annorlunda, något som kanske kan göra skillnad.
Det jag menar är väl; är denna rädsla normal med första barnet?
Jag tror att verkligheten kommer ikapp och nån vill berätta att vi ska uppskatta det vi har när du känner den rädslan.. Så tolkar jag de då jag känner så, att man lever livet i 180 och kanske ibland kommer sånna jobbiga tankar inte förän man har tid att tänka på dom..
SvaraRaderaDet är inget som kommer hända dej!! Eller lillan!
Ha en bra dag vännen!! <3
Jag tror att det är många som känner som dej Anna men inte vågar sätta sina tankar på "pränt".
SvaraRaderaJag tror aldrig att man slutar oroa sig för sina barn. Se bara på mej själ. Är Sophie ute och åker så vill jag gärna höra att hon har kommit fram t. ex. Och hon är ju bara 25 år ;))
Ett gott råd som jag vill ge dej Anna är: LEV LIVET HÄR OCH NU, morgondagen har vi ingen susning om...........
Och det som har varit kan vi inte hellre göra något åt hur gärna vi än vill.
Så njut av varje minut med din älskade gumma och alla nära och kära du har omkring dej.
Massor av kramar från Carina
Du är inte ensam om att känna så, jag kan få panik när jag börjar tänka på allt hemskt som kan hända barnen samt en själv! Kram Malin
SvaraRadera