Förlossningsberättelse del 2

Vi stod i duschen i kanske 20 minuter och sedan gick vi in på rummet igen. Mestadels stod jag vid gåstolen till en början, barnmorskan visade mig hur jag skulle gunga fram och tillbaka och ha böjda ben för att värkarna skulle ge bäst effekt.

När hon undersökte mig vid 1730 hade jag endast öppnat mig en cm sedan jag kom in. Det var då alltså 4 cm öppet och värkarna började göra riktigt ont så jag började med lustgasen. Den hade jag verkligen sett fram emot men jag blev lite besviken för jag tyckte inte att den hjälpte. Nivån på lustgasen låg då lite lågt så vid 1900 fick jag höja upp den något och då började jag känna att det hjälpte. Fick lite småfyllor då och då och började bli världens blödigaste och kärvänligaste flickvän. Barnmorskan skrattade åt mig flera gånger och tyckte att jag hade ett väldigt gott humör för att ligga i värkar. Jag minns att jag frågade henne när hon trodde att det skulle vara klart. Om vi skulle få bebis den 19 eller den 20 Januari och hon sa att hon skulle satsa sina pengar på att det blev någonstans runt midnatt men antagligen den 20 Januari.

När klockan var 1930 var jag fortfarande bara 4 cm öppen och jag blev så besviken. Jag låg där i värkar som man fick kämpa sig igenom. Tänka att varje värk tog mig ett steg närmare men det hände ändå inget. Jag kom inget närmare och det gjorde så fruktansvärt ont i ryggen så nu bad jag om ryggbedövning.

Det lät på barnmorskan som att jag egentligen skulle ha varit lite mer öppen för att få det men samtidigt såg hon hur jag fick kämpa mig igenom värkarna så hon ringde efter narkosläkaren. Han kom ganska snabbt och då låg jag på sidan i sängen. Jag tyckte att narkosläkaren var ganska nonchalant, jag låg ju och försökte skämta litegrann men han fnös liksom bara bort mina skämtförsök. Man ligger ju i stora genomskinliga trosor och när han satte sig bakom min rygg klagade jag lite över att jag visade hela härligheten och då fick jag som svar att: hmpf, jag det är ju inte därför jag är här. Tro mig!
Som om att jag menade att hela världen kretsade kring mig. (även om den gjorde det just då för mig åtminstone).
Sedan försökte han förklara hur jag skulle böja ryggen men jag förstod verkligen inte hur han menade när jag samtidigt försökte koncentrera mig på att ta mig genom värkarna. Han stack iaf in nålen och ungefär samtidigt fick jag en värk så jag kunde verkligen inte ligga still hur mycket jag än försökte. När ryggbedövningen var lagd förklarade han att jag skulle ha känsel i benen och kunna stå på dom men att smärtan skulle vara borta. Han hade rätt så långt, jag kunde faktiskt röra på benen. Tills ungefär 5 minuter efter att han hade gått. Då försvann min rörlighet i benen helt och hållet. I samma veva ungefär hörde jag hur bebisens hjärtljud sjönk drastiskt och jag började bli riktigt snurrig. Jag påpekade flera gånger för barnmorskan att jag inte kunde röra benen men jag förstod aldrig att hon hörde mig så jag bara fortsatte säga det. Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt hände nu men vips så var narkosläkare, läkare, barnmorska och sjuksköterska där inne. Dom gav mig bricanyl på dropp som gjorde mig alldeles yr och snurrig. Mitt blodtryck sjönk så lågt att jag trodde jag skulle svimma och sen fick jag en massa annat på dropp som gjorde att sakta men säkert så började hjärtljudet ticka snabbare igen. Den lättnaden var den bästa hittills under den dagen, jag tänkte ett tag att nej nu dör nog både jag och bebisen.

När allt lugnat ner sig hade jag fortfarande ingen känsel i benen. Jag tror det var först vid 22 nån gång som den började komma tillbaka. Men jag fick inte stå upp längre så nu låg jag på sidan. Värkarna hade stannat av när känseln försvann men nu började de sakta komma tillbaka. Jag hade fått 10 ml av epiduralen men när jag fick en värk samtidigt som han la den så hade nålen råkat komma in lite längre än tänkt och skrapat ett hål till nästa tomrum i ryggen. Narkosläkaren hade nu helt ändrat attityd. Istället för att vara lite smådryg så blev han jordens smörigaste läkare. Han kom in till oss gång på gång för att surra och förklara sig. Det var tydligen väldigt ovanligt det som hade hänt. Hur som helst så fick jag nu epiduralen stötvis istället och ganska lite i taget så effekten var nog väldigt liten. Jag kompenserade med att fortsätta med lustgasen istället.

Vi hade även personalbyte under den här tiden så nu hade vi en äldre go dam som barnmorska. Hon var så mysig och hon tyckte nog även att jag var rätt mysig då jag gång på gång berättade för Micke hur mycket jag älskade honom. Vid ett tillfälle så frågade jag Micke hur det gick för honom. Han blev lite förvånad över att jag frågade honom det. Jo men jag tycker så synd om dig förklarade jag. - Jaha, varför gör du det? - Jo men du gööör ju ingenting. Då fick både barnmorskan och läkaren skratta lite.

När värkarna hade kommit tillbaka med full kraft och vi var ensamma på rummet så beordrade jag Micke att höja upp lustgaseffekten på max. Han såg lite skeptisk ut men hade nog inte mage att säga emot mig. Jag fick även honom att prova lustgasen och han fick en sådan kick att han var tvungen att sätta sig. Själva öppningsskedet gick fortfarande långsamt. 0030 hade jag lyckats öppna mig till 7 cm men då hade barnmorskan fått hjälpa till att töja med fingrarna. 0230 var det fortfarande 7 cm och huvudet hade inte flyttats ner något alls.

Natten gick sakta sakta och det kändes som att det inte fanns något slut på smärtan. Strax innan 0500 lyckades jag slumra till ett par minuter men när jag vaknade klockan 0500 var det som en repris av morgonen innan. Jag vaknade av en värk. Skillnaden var bara att den här värken gav sig aldrig. Jag blev helt överrumplad och försökte använda lustgasen och dämpa smärtan men jag kunde inte ens fokusera på andningen. Allt jag tänkte var att någon måste göra något för det här klarar jag inte. Värken höll i sig i en kvart och just under denna tid hade barnmorskan fått för sig att hon skulle tömma min blåsa med kateter. Jag kunde för allt i världen inte förstå varför det var tvunget att göras när jag hade en monstervärk men jag sa ingenting utan härdade ut. När denna värk var över lyckades barnmorskan tänja mig till 8 cm men huvudet stod fortfarande högt. Jag hade alltså legat i värkar på förlossningen i 15 timmar men allt som hänt var att de lyckats tänja upp mig 5 cm sedan jag kom in. När det var personalbyte på morgonen gick allt ganska snabbt. Jag kommer ihåg att Micke gick ut för att lägga ett nytt parkeringskort och köpa pucko strax efter 0700. I samma veva undersökte den nya barnmorskan mig och fortfarande hade vi ingen framgång. Micke kom tillbaka och barnmorskan kom för att ta lite blodprover från mig. Hon förklarade att jag skulle förbereda på ett eventuellt akutsnitt. Förmodligen orkade min livmoder inget mer i kombination med att bebisens huvud fortfarande låg så högt. Jag började såklart gråta men tänkte att jag minsann skulle visa dom, jag kämpade och bad vid varenda värk fram till nästa gång jag skulle undersökas. Inget nytt. Läkaren kom och undersökte mig och sedan togs bestlutet att jag skulle snittas.

Allt gick så fort. Jag rullades iväg till operation och Micke följde med. Jag kommer ihåg när han dök upp i salen med operationskläder, han såg så rolig ut men ändå låg jag bara och grät. Jag hade ju gjort allt förjobb och nu blev jag lurad på finalen. Jag skulle inte få upp min bebis på bröstet som jag hade föreställt mig och jag skulle inte få känna hur krystvärkarna kändes. Jag fick en ny bedövning. Den här gjorde att jag från bröstkorgen och ner inte kunde röra mig och inte heller känna kyla eller smärta. Men däremot kunde jag känna att jag blev berörd men inte mer än så. Det var en riktigt konstig känsla. Ett skynke hängdes upp vid mina bröst och Micke satt vid min sida hela tiden. Vips så kom det en blå bebis på sidan om oss. Jag hade ju känt hur de börjat dona på med min mage men det gick så fort. Jag minns att jag tyckte att bebisen var så vacker innan de gick iväg med henne. Då följde Micke med och de började sy ihop mig.

När hon var undersökt och Micke hade fått klippa navelsträngen så kom han tillbaka med henne i sin famn och satte sig bredvid mig. Jag fick röra vid mitt barn och se hur den lilla varelsen som legat inne i mig ser ut. Känslan var fantastisk och jag ville bara hålla i henne. Jag fick hålla henne på nåt konstigt sätt, hon måste ha legat på mina bröst tror jag men det var bara en kort stund innan Micke gick upp med henne till bb. I operationssalen var det kanske 15 olika personer och vad de fyllde för funktion har jag absolut ingen aning om. Två opererade mig iaf för jag hörde hur de satt och surrade med varandra om helt andra saker än operationen. Det lät ungefär som att de satt på ett fik minns jag att jag tänkte. Lilla Maja plockades ur mig 09:17 och vid 1000 var jag färdigsydd och rullades till bb. Jag skakade och frossade och mådde verkligen som en påse skit. Förutom att jag blivit mamma.

Redan under värkarbetet sa jag till barnmorskan att jag kände mig lite febrig och det kunde då konstateras att jag hade feber. Denna feber höll i sig även efter operationen och under fredagen konstaterades det att jag hade en infektion i kroppen som jag fick behandla med antibiotika på dropp. Lördagen gick också i infektionens tecken och jag minns inte så mycket alls från dessa dagar. Har sett att jag svarat på en massa gratulationssms men kan inte komma ihåg att jag skrev dom. Litegrann som en redig fylla fast ändå lite mer kontrollerad.

Ahh, nu vill sessan äta igen så jag hinner varken läsa igenom eller lägga till nu men det kan hända att jag kommer med någon komplettering senare.