Onsdag 18/1
Nu hade jag gått över 11 dagar och jag började tappa hoppet på att förlossningen skulle starta av sig själv. Jag och Micke hade hyrt filmer och jag var inställd på att besöka barnmorskan på torsdagen och sedan få tid för bedömning om igångsättning på lördagen. Men jag hade på något sätt vant mig vid tanken för hur som helst tänkte jag att nästa vecka kommer vår bebis att vara hos oss på ett eller annat sätt.
Torsdag 19/1
Jag vaknade 0500 av en smärta som jag inte kände igen. Såhär i efterhand kan jag inte ens komma ihåg riktigt hur det kändes men jag vet att jag tänkte att nu kunde det nog vara dags. Jag hade ju hört innan att när man får värkarna så vet man att det är värkar. Det går inte att undvika. Men jag var ändå lite osäker och när den ganska snart gick över så tänkte jag att det kanske bara var falskt alarm ändå så jag försökte somna om istället. Vaknade på nytt vid 0645 av samma känsla och eftersom vi ändå skulle till barnmorskan vid 0900 så väckte jag Micke och sa att jag trodde att det kunde vara på gång. Jag började klocka värkarna för nu kom det flera stycken men de var väldigt oregelbundna. Från 5 minuter mellan till 45 minuter.
Vi åkte ner på stan och på vägen ner hade jag två värkar. Sedan var det med ett leende jag gick in till min barnmorska och meddelade att jag trodde det kunde vara nåt på gång. Vi gick igenom de vanliga rutinerna. Mätte magen, lyssnade på hjärtljud och sen kunde hon känna att tappen var utplånad och jag var 3 cm öppen. Hon kunde även känna bebisens huvud. Jag blev så glad att jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen. Vi fick rådet att åka hem, vila, ta ett bad och fortsätta klocka värkarna. Sedan ringa in till förlossningen när de hade varit regelbundna i en timme.
Sagt och gjort, vi kom hem och jag la mig på sängen och kollade på tv. Micke låg bredvid och vi klockade värkarna. De blev nästan omgående regelbundna och ganska täta och Micke ville att vi skulle åka in. Jag däremot var lite skeptisk, jag kände att jag kunde stå ut med smärtan och andas genom värkarna så jag drog ut på det så länge som möjligt. Runt 11 ringde jag iaf in och berättade om min morgon och eftersom värkarna varit regelbundna med 5 minuter mellan i över en timme så var vi välkomna in. Men jag bad ändå Micke om att vi skulle stanna hemma ett tag till. Runt 14 fick jag en värk som var extremt jobbig och då bad jag Micke göra sig klar för då ville jag in och få hjälp. Det jobbiga tyckte jag var att veta vilken nytta värkarna gjorde, jag var lite rädd för att det skulle gå för fort så jag inte skulle hinna få någon bedövning när vi väl kom in. Eller ännu värre; att inte hinna in i tid. I vilket fall så kom vi in vid 1430 och jag fick lägga mig för att få ctg-kurva där de mätte styrkan och tätheten mellan värkarna. Fick träffa en supergullig barnmorska som var den vi skulle ha under kvällen. Det första hon sa när hon kollade på kurvan var att jag verkade ha väldigt hög smärttröskel för det var kraftiga värkar jag hade. Vi blev tilldelade rum 303 och gjorde oss hemmastadda där inne. Sedan fick jag ombyte och gjorde mig iordning för en dusch. Stod lutad mot gåstolen samtidigt som Micke spolade varmvatten på ryggen och det var så himla skönt.
Nu är det en liten donna som vill ha mat så jag fortsätter senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar