Jahaa

Det här är alltså anledningen till att man ökat några kilo, jag går alltså runt med en bebis size vattenmello. Sen måste jag faktiskt erkänna att det inte bara är slitsamt och hemskt och jobbigt med min lilla vattenmello till bebis. Jag är ganska bra på att klaga, inte bara här på bloggen utan även i verkligheten. Nästan så jag avskräcker mina vänner från att bli med barn. Men det är ju faktiskt även fantastiskt och det är en liten gåva som har växt fram där inne. Det är mysigt att känna henne röra sig och märka hur hon reagerar på röster och ljud. Även om det ganska ofta gör ont så är det ändå med kärlek jag säger åt henne att vara still som om hon vore en hund.

Även om krämporna blir fler och fler och foglossningen har kommit krypande sista dagarna så ser jag ändå ett slut på det här som inte är alltför långt borta. Det gör att jag känner att jag står ut. Åtminstone 24 dagar till klarar jag.

Nu har vi även hittat ett namn till lilla fröken. Både jag och älskling gillar det och jag kan till och med höra hur jag i framtiden använder det i meningar. Nu är det bara att hålla tummarna för att hon kommer ut och ser ut som en liten sådan.