Tankar

Body från Cubus, byxa från Åhléns, virkade converse från Åre höstmarknad. Påklädd av pappa och farmor.

Jag fick lite sovmorgon idag och det tackar jag för. De här vaknätterna är en av de mindre positiva sakerna med att skaffa barn som jag inte va riktigt förberedd på. Jag förstår inte riktigt hur man orkar men på nåt konstigt sett så är man en någorlunda normal person även fast man sover som en kratta. Inatt var jag och Maja vaken mellan 2 och 5. Sen fick jag sova två timmar innan det var dags för mat. Efter matningen hörde jag hur det sprakade till innanför pyjamasen och då överlät jag ansvaret på Micke och somnade om.

På föräldraåterträffen i torsdags så pratade vi om saker som vi föräldrar tyckte vi borde få veta så man är beredd när det inträffar. Finns flera saker som inträffar sådär direkt i början. Den konstanta oron, den konstanta tröttheten och problemen med amningen är de största sakerna som jag inte var beredd på.

Oron kom med en gång när vi var ensamma på rummet på bb. Gör vi rätt? Varför gråter hon? Andas hon inte lite ojämnt? Ser hon nåt, hon kanske är blind? Varför kollar hon inte hit när vi säger Maja? Är hon dessutom döv?

Sen när vi skulle åka hem. Kommer dom stoppa oss nu när vi åker hem med henne? Sitter hon rätt i stolen? Har hon tillräckligt med kläder? Vad gör vi om hon börjar gråta? Kan micke verkligen köra bil med en nyfödd i baksätet? Listan kan göras hur lång som helst. Tack och lov så lugnade oron ner sig när vi fick komma hem, skapa våra egna rutiner och lära känna henne lite bättre.

Tröttheten då. Ja den kan man ju inte göra så mycket åt när man ammar. Passa på att sova när tillfälle ges. Tyvärr tror jag inte så mycket på det här med att man ska passa på att vila innan bebisen kommer. Jag kände då inte av att jag hade vilat i 4 veckor innan hon kom. Lik förbannat är man ju trött, dom timmarna hade väl inte sparats på nåt sovkonto. Lillkorven stjäl från det där kontot varje natt men samtidigt så vill man så gärna ha henne nära så hon plussar lite bara genom att man får kolla på henne och krama henne.

Amningen, jag var beredd på att det skulle va svårt. Det var jag verkligen. Men inte att hon skulle skrika dygnet runt första dagarna och suga så att det blödde om bröstvårtorna. Jag va inte beredd på att behöva ligga och bita i kudden samtidigt som jag grät när hon skulle ha mat. Oroa mig över nästa gång hon ville äta direkt när jag klarat mig igenom en matning. Tack och lov var detta en kort tid. Några dagar som man måste stå ut och jag är glad att jag gjorde det. För jag va såå nära att kasta in handduken och ta till ersättning istället. Jag kan verkligen förstå de som ger upp amningen och jag avundas de som får till den på en gång.

Nu måste vi få fart på den här dagen. Promenad står närmast på schemat.